Israelresa2019-topbnr.jpg

KCMEDIAknapp.jpg



banner-podcast150px.jpg



UppdragSverige-knapp.jpg



VarldenIdag.jpg



STH.jpg



Kanal10.jpg



oppna



Scout-knapp.jpg



Denna Vecka

Fredag 19:00
Ungdomsmöte
Johanna Karlsson

Söndag 10:00
Gudstjänst
Andreas Junaeus
Webb-tv
Promiseland
Söndagsteensnet

Söndag 18:00
Församlingsbön
för medlemmar

För mer info se
Kalendern

Kommande-handelser.jpg   Facebook-mindre.png Instagram-mindre.png

 

 

Johannas smärta försvann

130922-JohannaKarlsson.jpg
 
Femton år gammal fick Johanna plötsliga smärtor i ryggen. Smärtan blev så intensiv att hon hade svårt att leva ett normalt liv. Hon träffade ett flertal experter, men ingen kunde förklara vad som var fel. Efter ett och ett halvt år av tärande smärta gav Johanna upp. Då grep Gud in.

Plötslig ryggsmärta
Johanna började gymnasiet 2003. Glad och förväntansfull tog hon sig an de naturvetenskapliga studierna. Men efter bara två månader vändes tillvaron uppochner.
– Helt plötsligt kom en stegrande smärta i ryggen. Jag hade aldrig känt något liknande. Att springa och att sitta och stå längre stunder blev för smärtsamt, berättar Johanna.
Hon var borta någon vecka från skolan, i hopp om att det bara var en sträckning från en hurtig joggingrunda. Men när smärtan inte gav med sig, insåg hon och hennes föräldrar att problemet var värre. Hon kontaktade vårdcentralen, men deras läkare kunde inte hjälpa henne. Istället fick hon träffa en sjukgymnast. Johanna minns tillbaka på tiden och berättar.
– Jag hoppades på en enkel undersökning. Istället befann jag mig snart i utdragna utredningar, undersökningar, behandlingar och träningsprogram. Till slut placerades jag på Barn- och Ungdomskliniken på Universitetssjukhuset men inte ens deras experter kunde ge mig en förklaring på vad som var fel på min rygg.
Flera gånger i veckan var hon hos sjukgymnasten för att träna. Tanken var att ryggen skulle stärkas, men effekten blev ofta den motsatta.
– Jag grät av smärta när jag genomförde de olika momenten.

Svårt att klara skolan
Samtidigt hade hon en skolgång att klara av. Det gick knappt. Att sitta på plaststolar flera timmar om dagen var omöjligt. Studievägledaren gav henne rådet att hoppa av skolan och fortsätta senare om hon skulle bli frisk.
– Men jag ville inte acceptera att jag inte skulle klara av gymnasiet och höll mig envist kvar vid skolan, liggandes hemma i soffan med mina skolböcker.
Johanna beskriver den här perioden som lång och smärtsam på många sätt. Smärtan i ryggen var ofrånkomlig, men smärtan som situationen orsakade i familjen var också mycket jobbig. För henne personligen var hela situationen psykiskt påfrestande, inte bara det faktum att man inte ens visste vad som var felet med min rygg utan också den sociala isolering det innebar att inte kunna umgås med vänner eller gå i skolan.

Ett hopp tändes
– Drygt ett och ett halvt år efter att jag blivit sjuk, påsken 2005, hade vi en konferens i kyrkan. Mycket hände då och det tändes en gnista av hopp om att jag skulle bli helad. Jag var läkarnas hopplösa fall, inget hjälpte. Kanske vändningen skulle komma nu?
Men när ingenting hände gav Johanna upp, det var slut på kämpandet för hennes del. Men veckan efter påsk befann hon sig trots allt i kyrkan igen, uppgiven och ledsen och med tankarna på helt annat håll.
– I lovsången innan predikans början sa pastorn något om att det finns helande och att det bara var att ta emot, jag lyssnade inte särskilt noga.
Men bredvid Johanna stod en kompis som försiktigt la sin hand på hennes rygg. Hon märkte att kompisen bad, men kunde inte höra vad.
– Jag blev ärligt talat irriterad av detta, varje gång någon bad för mig tändes lite hopp och för varje gång blev jag mer och mer besviken över att inget hände. Jag orkade inte med det igen.
Men plötsligt hände något obeskrivligt - all smärta rann av Johanna! Chocken som drabbade henne var total och hennes första tanke var att hon hade fått i mig för mycket medicin och hallucinerade. Hon hann inte tänka så mycket mer innan det var ”varsågoda och sitt”.

Fullständigt helad
Förbryllad satte hon sig ner och insåg att för första gången på ett och ett halvt år kunde hon sjunka ner i stolen och luta sig mot ryggstödet.
– Jag minns inte ett ord av vad som predikades den söndagen – allt jag kunde tänka på var hur jag slappnade av mer och mer och inte kunde känna smärtan i ryggen.
Så fort mötet var slut skyndade jag hon sig ut i kafeterian, fortfarande rädd att det bara skulle vara inbillning. Hon sprang några vändor fram och tillbaka för att se om smärtan skulle återvända. Det gjorde den inte. Tårar av glädje, lättnad och tacksamhet vällde ner för hennes kinder när hon vände tillbaka till sin vän och berättade vad som hade hänt. Miraklet var ett faktum!

Sjukgymnasten kunde inte förklara det
Hos sjukgymnasten på måndagen berättade hon trevande vad som har hänt. Hon lyssnade, men bad Johanna ändå att genomföra mitt träningspass.
– Tidigare hade jag klarat av att jogga i vattnet cirka två minuter, nu joggade jag en kvart utan att det kändes. Med smärta hade jag förut klarat tjugo upphopp i vattnet, nu fick hon be mig sluta vid hundra.
Alldeles blank i ögonen var det bara för sjukgymnasten att konstatera att något hade hänt som hon inte kunde förklara. Sedan den dagen har Johanna inte behövt någon medicin, efter att ha behövt stark smärtlindring bara för att komma upp ur sängen. Johanna slutförde sin gymnasieutbildning och idag är hon gift och har två döttrar.
– Idag när jag tittar tillbaka på den här perioden inser jag hur mycket jag har att vara tacksam över. Fortfarande kan jag få tårar av tacksamhet i ögonen när jag tänker på att jag utan problem kan kliva ur sängen på morgonen eller sitta utan att det gör ont. Jag är evigt tacksam till Gud! För Honom är ingenting omöjligt.