NyttHopptoppbnr.jpg

KCMEDIAknapp.jpg



banner-podcast150px.jpg



UppdragSverige-knapp.jpg



VarldenIdag.jpg



STH.jpg



Kanal10.jpg



Denna Vecka

Lördag 19:00
Ungdomsmöte
Andreas Junaeus

Söndag 10:00
Gudstjänst
Micael Lundin
Promiseland
Webb-tv
Sven-Eric Gustafsson 85 år

Söndag 18:00
Församlingsmöte
för medlemmar

För mer info se
Kalendern

Kommande-handelser.jpg   Facebook-mindre.png Instagram-mindre.png

 

 

”Ska vi dö, ska vi dö tillsammans”

150125-Minnesdag-Susanna-1.jpg
 
Det känns som en viktig och historisk kväll på Kristet Center i Örebro.
Susanna Christensen, 81, är en av få överlevare från Förintelsen som fortfarande reser runt i Sverige och berättar.
Hennes och många andras berättelse om folkmordet på judarna under andra världskriget är ett arv, ett för mänsklighetens samvete tungt och skamligt sådant, som måste bäras vidare.
– Jag har upplevt och vittnar om vår tids skändligaste dåd, säger hon.

När Susanna Christensen beskriver de enorma lidanden hon som elvaåring fick utstå i nazisternas koncentrationsläger är det svårt att hålla tårarna tillbaka.
Det har gått 70 år – ändå måste hon hålla sig till att strikt läsa ur manus för att kunna klara sig igenom sin egen berättelse.
– Minnena är svåra, säger hon, innan hon ger sig in i sin berättelse.

KC Play: Se Susanna Christensens minnesberättelse här
(börjar 41:35 in i klippet)

Hon föddes 1933 och växte upp i en ungersk stad där hennes pappa hoppades kunna smälta in i samhället, trots att de var judar. Han satte sitt enda barn i en katolsk skola, och varje dag i fyra års tid följde antingen han eller modern med Susanna till skolan av rädsla för överfall längs med vägen.
I början av 1944 tvingades familjen stänga sin lilla speceriaffär och flytta till ghettot i centrum av staden. Susanna hamnade i en kommunal skola för flickor. Hon minns hur hemspråkslärarinnan började mobba henne och en av hennes klasskompisar, som också var judinna.
– Snart blir vi av med judarna, sa lärarinnan inför hela klassen när tyskarna marscherade in i Ungern 14 mars.
Från det att Susanna och hennes familj brutalt väcktes av gendarmer tidigt på morgonen en junidag 1944 avlöste de hemska upplevelserna varandra.
De tvingades in i trånga godsvagnar på järnvägsstationen och skickades iväg till läger i andra städer. De blev av med sina värdesaker. De tvingades arbeta. De fick dålig mat och trånga sovplatser.
En dag delades den stora gruppen hopsamlade judar in i tre grupper och sattes ombord på olika tåg. Första tåget gick till Auschwitz, fick Susanna reda på senare. Andra gruppen, där Susanna och hennes föräldrar ingick, var också på väg till det grymmaste dödslägret under Förintelsen, men när tåget kom fram till Košice vid den tjeckiska gränsen, var spåret sönderbombat och tåget kunde inte fortsätta.
De hamnade i stället i Österrike.
– Den relativt korta resan tog fyra dygn, minns Susanna. Det var oerhört kvavt i den trånga godsfinkan. Endast en gång släppte de ut oss ur tågvagnen.
När de kom fram till staden fick de som kunde börja arbeta. Livet blev plötsligt drägligt.
– Allt hade varit gott och väl om vi hade fått vara kvar där, säger Susanna.
Men det fick de inte.

”Mordmedlet var svält”
Mot senhösten tvingades de upp på nya tåg och hamnade till slut i koncentrationslägret Bergen-Belsen i norra Tyskland.
– Mordmedlet i det lägret var svält, säger Susanna Christensen, och börjar beskriva en mardrömslik tillvaro, med en dödlig kamp mot tyfus och hunger.
– I början, när vi fortfarande hade någon ork kvar, brukade vi samlas och sjunga judiska sånger tillsammans, minns Susanna. Vi sjöng Hatikvah och försökte leva på hoppet om att få uppleva nästa år i Jerusalem.
När bomblarmet gick kunde Susanna önska att en bomb skulle träffa lägret och göra slut på lidandet.

Fyra av fyrtio överlevde
I april 1945 började lägret tömmas. Susannas pappa var så svag att han bara sakta kröp fram, och därför kom hennes familj med först på den sista lastbilen. När de kom fram till tåget var det redan överfullt.
”Här finns det plats för ett barn”, ropade någon från en vagn, och Susanna gick ombord för att få tak över huvudet för natten. De trodde nämligen att tåget inte skulle gå förrän på morgonen.
Hennes pappa protesterade.
– Ska vi dö, ska vi dö tillsammans, viskade han med sin svaga röst.
Susanna gick av tåget, och bara en liten stund senare avgick det.
När nya tåg kom in på stationen öppnades godsfinkorna och döda kroppar drogs ut i mängder.
Familjen fick åka tillbaka till Bergen-Belsen.
– Då var läget ännu värre och vi fick alla tyfus, säger Susanna.
Den 15 april befriades lägret av britterna.
Två dagar senare avled Susannas pappa.
Ett av hans sista ord var ett tack till Gud för att de var räddade.
– Av de 40 som åkte till järnvägsstationen med sista lastbilen var vi fyra som överlevde, säger Susanna. Många dog när lägret befriades och vi började få ordentlig mat.

”Vi var så svaga”
Susanna och hennes mamma fick på grund av smittorisken inte ta med sig några tillhörigheter från lägret, men Susanna lyckades övertala en brittisk soldat om att få behålla en kasse med dokument, däribland hennes pappas dagbok och några fotografier.
Den långa vägen tillbaka till livet började. Hon hade inte badat på fem månader och behövde bli ren.
– Vi var så svaga, minns Susanna. Jag tittat på mina ben och blev helt förskräckt. ”De ser ut som likens ben som jag såg i lägren”, tänkte jag.
De kom till ett sjukhus där frågan till slut ställdes om vart den sargade familjen skulle ta vägen.
”Jag vill hem”, sa hennes mamma.
”Vad har du i Ungern att göra?” undrade någon och hävdade att de borde söka sig någon annanstans.
Det blev Sverige.

En oro för framtiden
Hittills i sitt berättande har Susanna Christensen hållit sig främst till de fysiska lidanden hon tvingades utstå under Förintelsen.
– Men de psykiska var minst lika smärtsamma, säger hon. Som att vi som överlevde länge avundades de döda för att de slapp lidandet.
Susanna Christensen hoppar fram till vår tid och uttrycker en oro för sina barns framtid och en rädsla för att det som hände ska tillåtas hända igen.
Hon avslutar med att citera en dikt skriven av Martin Niemöller:

”Först kom de för att hämta judarna, men jag sa inget, för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna, men jag sa inget, för jag var inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta de fackanslutna, men jag sa inget, för jag var inte fackansluten.
Sedan kom de för att hämta mig, och då fanns det ingen kvar som kunde stå upp för mig.”
 
150125-Minnesdag-Susanna-2.jpg 


Publicerad: 2015-01-26
Text: Linus Hugosson
Foto: Amanda Jansson